Annons:
Etikettpilsnerfilm-i-skrift
Läst 2601 ggr
mondeo
2010-02-24 17:09

25 feb 1937 ”Filmen som kulturfara”

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Den 25 feb är det precis 73 år sedan den ryktbaraste av alla svenska filmdebatter arrangerades.

Under 1930 talet hade det länge jäst bland kultureliten och folkbildarna, man tyckte att 30-tals filmerna var usla. Det som kultureliten vände sig emot var det lössläppta levernet i många av filmerna, och den ofta banala humorn.

Folkbildarna ansåg den svenska filmen obildad, fördummande och passiviserande.

Nykterhetsrörelsen upprördes över de demonstrativa alkoholvanorna och ansåg spritseden i pilsnerfilm och annan film vara nationellt förnedrande.

De militära myndigheterna tyckte att 30 talets soldat farser förhånade militärlivet. 

Den 8 feb 1937 hade filmen "Pensionat Paradiset" premiär.
Tyvärr för alla inblandade var filmen droppen som fick bägaren att rinna över.

Egentligen var inte "Pensionat Paradiset" sämre än någon annan av dåtidens producerade filmer utan den råkade komma vid absolut fel tidpunkt.

Carl Björkman som var filmkritiker på Dagens Nyheter satte nu dagordning för det totala angreppet på svensk film.

Björkman använde "Pensionat Paradiset" som tillhygge för en attack mot den svenska filmen överhuvudtaget och initierade till det protestmöte och den debatt som Sveriges Författarförening inbjöd till på Konserthuset i Stockholm den 25 februari 1937.

Debatten sändes i radio och fick titeln
"Filmen som kulturfara" efter den bok eller snarare häfte som Carl Björkman skrivit.

Deltog gjorde:

  • Carl Björkman, filmkritiker och förlagschef.
  • Wilhelm Moberg, författare, dramatiker och journalist.
  • Ivar Harrie som från början hette "Petter Jöns Ivar Jönsson" han var litteraturdoktor och 1944 chefredaktör för Expressen.
  • Nils Beyer, filmkritiker och manusförfattare.
  • Per-Axel Branner, skådespelare, regissör, manusförfattare och teaterchef.
  • Gustav Edgren, regissör, manusförfattare och producent.
  • Olof Andersson, direktör för Svensk Filmindustri.
  • Weyler Hildebrand, skådepelare, regissör och manusförfattare.
  • Carl Cederblad, folkbildare.
  • Carlo Keil-Möller, skådespelare, regissör och manusförfattare.
  • Gunnar Hirdman, humanist, folkbildare och studierektor.

Carl Björkman inledde och ville ha en seriös debatt om det svenska filmmediet.

Men redan titeln på debatten hade satt agendan och Björkman hade ju inte mycket över för den svenska filmen som kultur.

Björkman gjorde ett temperamentsfullt inlägg där han tecknade en bild av svensk filmkultur som undermålig:

"Det ojämförligt mesta i denna svenska produktion är undermålig vara, intellektuellt undermålig, moraliskt undermålig, undermålig som smak och undermålig som uppbyggelse, ett enfaldigt andligt gods där grovheten och smaklösheten fira triumfer när filmerna inte komma med någon pretention och där det flacka och fadda regerar när filmerna komma med pretention".

Olof Andersson, direktör och producent på Svensk filmindustri, ville inte ta ansvar för vad andra producenter gjort utan bara för de fem filmer som SF stod för och som han menade inte var någon skamfläck för svensk kultur. Andersson påminde också om de många kortfilmer och skol- och bildningsfilmer som framställdes.

Wilhelm Moberg trodde att författarna skulle kunna bidra till en bättre filmkultur. Film är fabuleringskonst och den konsten kan författarna. Vår dikt skulle kunna ge svensk film vad den saknar: Innehållet, anden, fabuleringskonsten, sade Moberg som ångrade att han en gång skrev på att en av hans historier fick filmatiseras. Berättelsen förvrängdes, böcker i ett kassaskåp hade bytts ut mot ölflaskor etc.

Weyler Hildebrand såsom regissör för "Pensionat Paradiset" var den som mest fick stå till svars för 30 tals filmens uselhet och det var ju i ärlighetens namn inte helt rättvist.

Belackarna tvingades dock erkänna att tekniskt var det inget större fel på 30 tals filmerna.

Carl Cederblad var övertygad om att botemedlet heter "Upplysning och uppfostran!" "Vi måste förbättra publiken" var Cederblads recept.
Om applåderna är en mätare på talarens popularitet var Cederblad tveklöst kvällens och debattens vinnare. Konserthuset fylldes efter Cederblads slutord av en applådåska som inte tycktes vilja upphöra.

Källor:
Bl.a. en avhandling av Peder Fallenius, "Storbiografernas miljöer", Uppsala Universitet och Nämnden för Carl Cederblads fond, Uppsala universitet.

Vill du veta ännu mer om konserthusmötet och de personer som var med så gå in på min hemsida http://www.klassikerfilm.se/

OBS!
Vänta till V.9 för sidan om Konserthusmötet är under uppbyggnad. OBS!

**Appropå bilden:
**Det kan väl inte ha varit denna lilla fadäs som utlöste den hätska debatt som blev mot Svensk film?

"Birollsinnehavare"
Birollssällskapet "BIRA"

Annons:
Lars-Olof
2010-02-24 22:02
#1

Mondeo!

Jag tog mig friheten att lägga upp ditt ypperligt charmanta inlägg som en artikel.

Ok?

Grosshandlare Lindberg
TOFS, Thor Odert Folke Sällskapet

Upp till toppen
Annons: